Dagen då ungen föddes fick den Republikanska Föreningen över 500 nya medlemmar. Jag är inte med i den föreningen, men jag är absolut ingen monarkist. Jag har länge haft åsikten “jag bryr mig verkligen inte” men på senaste tiden har jag ändå mer aktivt börjat önska att vi inte borde ha ett kungahus då det är ett förlegat statskickt. Jag tycker inte om att vissa människor tydligen är “bättre” än andra bara för att dom föddes av “rätt föräldrar”.

Jag gick dock ut med ett löfte om att jag skulle bli monarkist om dom döpte sitt barn till Leia, och jag vet att jag inte var ensam om det då detta löfte döck upp lite här och var på twitter och andra sociala mediakanaler. Efter ett förslag från en vän så utökade jag mitt löfte så att det även gällde om ungen döptes till Mononoke. Så när dom gick ut med att ungen skulle heta Estelle så drog jag en lättnades suck eftersom jag misstänker att jag skulle bli tvungen att ljuga om det där med att gilla monarkin, även fast det skulle vara väldigt häftigt om det blev Leia/Mononoke.

Nytt kungahus

Fast all den här diskussionen har fått mig att fundera. Vi skulle kunna ha kvar monarkin, men avsätta kungen (med familj) och låta det fungera precis som Sveriges officiella twitterkonto, en ny svensk som byts ut varje vecka får sätta på sig kronan och “regera” Sverige. Man kan även låta den personen twittar på @sweden samtidigt, så effektiviserar vi administrationen för båda tjänsterna.

Många argument för att behålla kungahuset är för att det är “exklusivt” och att det lockar bland annat turister till Sverige och att dom representerar Sverige utåt i världen på “diplomatiska ärenden” i sammanhang där det inte räknas så mycket. Dessa fördelar skulle behållas, och även bli mer exklusiva då vi (vad jag vet) kommer ha det första kungahuset i världen som byter ut kungen/drottningen en gång i veckan och låter “den vanliga Svensson” prova på att äta sparvar och festa loss bland kronjuvelerna.

Eftersom jag har gjort en del fel i det svenska språket genom åren så tycker jag inte alls det är så konstigt. Jag har både stavat fel, gjort grammatiska fel och, hör och häpna, särskrivit.

Anledningen till att folk uppfattas som elitiska svin är enkel, och Strage visar på det tidigt i sin krönika:

På väg till tandläkaren ser jag en lapp på mottagningens port: ”Skjut dörren fel anmäld.” ”Okej, jag skjuter dörrjäveln”, tänker jag. Dessvärre har jag lämnat min Glock hemma eftersom jag ska gå på Stockholms modevecka.

Från en som gjort en del särskrivningar i sitt liv så är det precis så här folk uttrycker sig när dom ska rätta en. Dom försöker alltid göra sig roliga på ens bekostnad och när man får höra ett sarkastiskt skämt som detta för sjätte gången på samma särskrivning tröttnar man.

När man gör en felstavning så brukar någon bara snällt påpeka det genom att säga “Du stavade ‘alltid’ fel, det stavas med två L och inte ett”. Dom börjar (oftast) inte skratta åt en och säga att ens intelligens sänktes med 50% för att man inte kunde stava till “alltid”.

Missförstå mig rätt. Jag försvarar inte särskrivningar. Det är inte vackert och jag brukar själv skratta åt dom rätt roliga betydelserna som kan uppstå. Är det också i ett kommersiellt sammanhang så brukar även jag häpnas över att ingen upptäckte det i tid och ändrade det. Jag tycker det är fel och vi bör hjälpas åt att ändra beteendet. Jag försöker själv tänkta till lite extra när jag skriver eftersom jag vet att jag har gjort misstag tidigare.

Men du hjälper inte till genom att göra dig rolig över andras misstag. Påpeka det snällt istället och du kommer snart inte att uppfattas som ett “elitistiskt svin” utan som en omtänksam medmänniska som vill göra språket bättre. Vem skriver helt felfria texter?

Jag vill göra den lite mer fokuserad och att den faktiskt innehåller något vettigt, inte bara långa utlägg om varför George Lucas har våldtagit min barndom. Jag håller samtidigt på att arbeta fram en ny design.

Ett par bloggposter kan dyka upp om jag under tiden hittar något jag vill säga.